Have some faith...

... är väl vad jag borde intala mig själv.
Numera är jag helt förvirrad (förtvivlad?), tinningarna värker, känner mig trött och ögonen går i kors, det är helt enkelt tumult i huvudet... Allt är rörigt!
Jag ställer så höööga krav på mig själv, tycker att jag måste kunna allt på en gång och prestera på topp från dag ett.
Jag ogillar att inte ha koll på läget och inte veta vad jag ska göra eller ta mig till.
Jag är rädd för att göra fel, och hatar att känna mig hjälplös!
Men hallå! Jag har bara jobbat fem dagar, tänk om jag kunde låta mig själv få vara ny!
En person sa till mig att, "Rom byggdes inte på en dag", MEN varför känns det då som om byggandet stressas på, ska jag blir nåt slags fuskbygge?! (Vilket gör mig ännu mera förtvivlad!)
Känner! Hjälp mig, undervisa mig, ge mig tid!
Aja! Vill bara att allt ska falla på plats så att det blir lite ordning i skallen på mig... Vill inte känna mig så här nere.
Jag måste ha tro i att nya jobbet kommer bli bra till slut.

Till nåt annat, något roligare!
I helgen när snöstormen drog in så befann jag och sambon oss på landet och tog det lugnt.
På söndagen kom syster Tess plus sambons syster med barn ut på landet och umgicks.

Katten Flisan satt och filosoferade.

Kväll på landet, där snön låg vit.

Jag skottade en gång ner till gårdsplanen.

Mamma fotade och messade bilder till nära och kära.

Fint, snöklätt träd.

Min och sambons fina snölykta!
Älskar när man får känna sig som barn igen.

Snölyktan sken fint.

På promenad med dessa fina människor!

Lillstumpan Elise åkte pulka på landet.

Mamma och pappa vid traktorn, som hade fått jobba en del.